En skidtur i min barndoms skog i Värmland ger mig tillfällig vila i allt det nya. Det är en skönhetsupplevelse som får hotande mörka gestalter att upplösas och ljuset att bryta igenom. Jag blir varm och lugn av att ha kämpat tre kilometer i uppförsbacke för att sedan vända ansiktet mot solen när jag vilar ut uppe på mossen. Där är livet som det alltid har varit i frusen och inbäddad skepnad. Allt det mjuka och vita smeker mitt sinne varsamt och tröstar mig.