Jag fick en ny diagnos av min läkare.....Bipolär.....och plötsligt känns det som om hela tillvaron är ställd på ända. Vadå bipolär vill jag skrika.....inte jag....inte en diagnos som man inte kan bli friskförklarad från....jag måste få bli frisk.

Så försöker jag ställa mig på avstånd, lyssna på vad de egentligen säger....inte göra egna tolkningar....bara sakligt höra.... Men det är så svårt.....för det är mig de beskriver....och till slut håller jag för öronen och låter tårarna trilla nerför kinderna istället. Det känns som om det inte spelar roll hur jag är....för när jag är trött och ledsen blir jag behandlad för depression....när jag äntligen har energi och tar itu med saker....ja då är jag manisk. Det finns ju aldrig utrymme för mig att bara vara Anna.

I ren frustration vill jag bara skjuta ifrån mig kontakterna inom psykiatrin.....som om alla problem försvann bara jag inte pratar om de eller låter bli att medicinera mot de. Jättebarnsligt....men jag måste hinna reda ut tankarna i inutiet.....jag måste hinna samla mig.....jag måste hinna se om det finns något i det de säger som jag kan känna igen mig i om än bara litet grann. Jag måste hinna vänja mig vid att min pigga period den här hösten inte var välmående...utan en hypoman fas....Det var som om de tog tillbaks en fin gåva. Det var så underbart att orka göra saker igen. Det var så skönt att le...och att människor runt omkring mig tyckte att jag såg så pigg och fräsh ut. Det var levande. Så gör de istället till något sjukligt...något onormalt och fel. Kunde jag inte för en kort stund få bara vara glad, vaken, vid liv?

Just nu bara kaos, och rädsla i inutiet.