Fast i ett psykiatriträsk

Jag är fast i ett psykiatriträsk…och jag vet inte vad som skrämmer mig mest…..att jag mår så dåligt att jag behöver hjälp eller det faktum att de läkare som ska hjälpa mig tycks oförmögna att lyssna till den som har mest erfarenhet av mitt mående och hur jag fungerar på olika mediciner. Istället avvaktar vi….dagarna går in i varandra….veckorna vävs samman och jag får vara tacksam om någon skötare har tid över för att ta en kort promenad med mig.

Jag ska inte påstå att allt är uselt…..det här håller mig från att avsluta mitt liv, men jag måste få se en förändring i måendet snart. Lilla fröken Hopp som så tappert funnits någonstans i inutiet…som brukade stå hand i hand med fru Envishet, och stundom ropa ut sitt budskap….som med tiden blivit allt tystare, och som sedan en tid är försvunnen. Hon försvann efter ett gängbråk med förtvivlan och uppgivenhet. Efter fröken Hopp finns nu inte ett spår. Jag önskar så innerligt att någon får syn på henne igen och kan återlämna henne till mig…..Jag ska försöka ta bättre hand om henne.

Tror nog jag behöver hjälp från vården, men jag vill inte vara testkanin för hur länge en djupt deprimerad människa kan förvaras med sina malande tankar och planer på självmord. Just nu känns det som jag kommer gå i pension innan jag kommer härifrån. Länsrättsförhandlingar på tisdag ang. förlängt LPT….jag vet inte om det är värt att bestrida…..men jag skulle vilja få det känt att avdelningsläkaren i drygt tre veckor ignorerade de rekommendationer som min ordinarie psykiater skrivit på det första vårdintyget…..som om de hade någon slags intern maktkamp. Känner mig liten, rädd och oförmögen att göra mig förstådd…..oförmögen att få grepp om min tillvaro igen.

Måste hitta tillbaka. Det får inte vara så här genomjävligt.