Har haft en period där saker och ting fallit på plats.....jag har funnit små saker i tillvaron som gör att jag stundom kan le. Det är så skönt.
Det är inte så att jag går och tror att livet ska vara sprudlande för att jag ska tycka att det är värt att leva....men då och då måste det få finnas ett pirr i inutiet....någon gång måste den känslan komma, så jag bättre kan ha överseende med mörkerdagarna.
På senaste tiden har jag och min terapeut pratat mycket om hur man översätter en känsla av ångest eller dåligtmående till ett behov i kläm....jag tror det fungerar. Det är först när jag identifierat VARFÖR ångesten kommer som jag kan börja göra något åt den...och som jag också kan förstå att den finns.
Det som tidigare varit friflödande ångest tex. i samband med att jag ska umgås med människor hela dagarna kan jag idag känna igen som ett behov av egen tid, lugn och ro runt omkring mig....och jag kan översätta behovet till önskemål till personer runt omkring mig....Det visar sig att det inte är omöjligt att bara säga att jag behöver 10 minuter för mig själv. Att lära sig att bejaka de behov jag har har varit ett steg i rätt riktning, och jag ska fortsätta öva, lära mig höra vad inutiet säger. Jag ska lära mig våga leva igen.