Dokumentåtgärder
Ändrade bil & tankevanor =)
Jag har försökt börja träna så smått på positiva tankar. Min strategi är just nu att börja i det lilla. Ett av mina "träningsområden" (som känns konkret och hyfsat enkelt att ändra mina tankebanor från negativt till positivt) är bilkörning. Här följer ett litet exempel...
Jag är ofta väldigt negativ när jag är ute och kör... AAAHHH! inte en husvagn...! För att inte tala om "söndagskörare" som ligger i max 70 på 90 vägar och i mitt tycke "blockerar" min väg... Folk som inte blinkar i rondellerna är något av det värsta jag vet, för att inte tala om idioter som gör vansinnesomkörningar. Ja,ja listan kan bli oändlig.
Nu har jag bestämt mig för att försöka vara positiv och inte tänka så mycket skit om mina medtrafikanter eller bli så irriterad. Jag tränade idag, det gick ändå ganska bra. Husvagnarna var lättast, då försöker jag tränga undan irritationen och tänker jag på när jag själv var på husvagnssemester om barn o hur kul det var. Om vägsniglarna kunde jag tänka att det säkert är människor som är osäkra på vart de ska eller folk som vill åka runt i långsam fart utan att stressa, eller kanske pensionärer som vill köra sakta för säkerhetens skull. Kan jag verkligen bli sur för det??
Det blev svårare med de som slarvar med att blinka... men de kanske var stressade? Och handen på hjärtat har det aldrig hänt att jag själv glömt att blinka...? Vansinnesomkörarna var tack och lov obefintliga idag. Jag vet inte om Pollak anser att det verkligen är en positiv tanke men jag har bestämt mig för att nästa gång det händer tänka a) skönt att jag överlevde denna gången också eller/och b)Gött att jag själv fattar hur farligt det är och inte kör så själv (lite dömande men det är det bästa jag kan just nu...=))
Så här seriöst eller oseriöst har jag börjat försöka ändra mina tankebanor. Hur går det för er andra? Hur gör ni?
Ilska
Jag tror att ilska och rädsla hör ihop på något sätt, och det verkar helt vettigt att reagera med vilket som om man råkar ut för en vansinnesomkörning. Och positiv ilska och negativ ilska måste ju också existera, himla svårt att veta vad som är vad bara! Kanske finns lektion på det längre fram i boken?! ;) Tycker det är jättebra att du har lyckats applicera bokens ideér på ditt liv, är själv lite dålig på det, men nu gav du mig inspiration!
I det lilla vardagliga
Just såna vardagliga saker som tex bilkörning är bra övningsområden för mig. Dels för att det är så TYDLIGT att jag egentligen är irriterad på något annat men också för att det blir så uppenbart hur löjligt det är att bli sur för att jag hamnar bakom en husvagn.... Ofta handlar det nog bara om att jag är sen till något och har dåliga marginaler. Eller är jag egentligen "svartis" på de som har egna familjer och som åker iväg med husvagn på semester....? Tänk om jag kan tänka: va bra att jag hamnade bakom en husvagn, nu kan jag öva mig på att köra om!
Hur som helst så tror jag att processen måste starta i det lilla. Jag håller på att läsa bok 2 nu om projektioner. Grymt intressant måste jag säga! Känns som att jag har levt i förnekelse hela livet... Även om jag i slutändan kommer fram till att jag inte säger "ja och amen" till allt som Kay Pollak skriver så tänker jag pröva det som han skriver som om det var sanning.
Påminnelse om att ta det lugnt. + Ficktjuvar då!?
I exemplet husvagn vete sjutton... Jo, både ta det lugnt och öva på en säker och bra omkörning kanske...?
Vansinnesomkörningar... Också svårt. Men man ska ju underlätta för medtrafikanterna, så... Nä... Den var svår. Där blir jag nog uppskrämd och uppretad...
Apropå blinkers fick jag nyligen reda på att jag alltid gjort fel själv - i rondeller. Om man ska blinka när man åker in i en rondell - vilket tydligen är överflödigt - har man bara höger att välja på. (Alltså struntar jag alltid i att blinka. Eftersom jag ju vet vart jag ska. ;-P Obs. Skämt!)
Men idag, precis nu - för en stund sedan - råkade jag ut för en utmaning. Hur reagerar man med glädje på ficktjuvar!? Jag tog en cykeltur genom stan för att kolla på "em-festen", och gjorde mig ett ärende in i Nordstan när det började regna. Efter en minut var jag trött på all trängsel, efter två minuter märkte jag att ytterfacket på min ryggsäck var öppet. Jag glömmer aldrig det facket öppet!
Inget saknades. Inget jag kommit på hittills. Som tur var plockade jag ut den lånade digitalkameran i morse! Och jag hade inte hunnit lägga mobilen i facket undan regnet än.
Åter till frågan. Hur väljer man glädje? I mitt fall kanske "hurra inget viktigt saknas!" Eller? Men till slut kom jag på; Att det är ju en lektion i att bli klokare. Sist jag råkade ut för en ficktjuv hade jag plånboken i bakfickan (när jag var ungefär 12 år!) efter det har jag inte haft värdesaker i bakfickan. Nu har jag lärt mig att inte ha väskor på ryggen i folksamlingar!
Men det kunde sannerligen blivit en dyrköpt lektion!
(Men jag har nu hämndfantasier nu om att kånka omkring på ett bilbatteri som triggar en stöt när en hand stoppas in i facket! Hohohahahaaa!)
Hmmm
Jag tycker mycket om det som Pollak skriver om att se andra människor (alla människor) som sändebud. Alla jag möter har något att lära mig! Jag klurar dock en del över om detta inte är en regel med vissa undantag... När man stirrar ren ondska i ansiktet kan man verkligen tänka "sändebud" om den andre? Självklart kan man lära sig mycket av att bli utsatt för hemskheter men i min värld finns det gränser för även det positiva. Det finns (enligt mig) situationer där ordet offer är helt rätt (fast man måste förhoppningsvis inte förbli det för resten av livet). För att ta ett extremt exempel: Kan barn som blivit sexuellt utnyttjade verkligen se sin pedofil som ett sändebud...? Klart man lär sig något av det mötet men inget positivt vad jag kan se.
Jag kommer aldrig att köpa att allt i världen egentligen är positivt och gott. Nix! Det är faktiskt (enligt mig) farligt att blunda för grymheter som finns. MEN däremot är jag en sån person som verkligen behöver träna på att se mycket, mycket mer positivt än vad jag gör.
Angående ficktjuvar så tycker jag faktiskt att man får bli lite arg i alla fall! Därefter får man väl fokusera på det positiva i att "det kunde varit värre..." (i brist på annat ;))
Visserligen är det kanske nedlåtande att tänka så men egentligen är det synd om människor som håller på med tjuveri. Antingen stjäl de för att de inte fattar bättre, för att de inte klarar sig annars eller för att de ska få ihop till droger. Oavsett anledning är det sorgligt. Att inte vara ficktjuv själv är egentligen något att vara glad över, när man tänker efter.
Som ett oviktigt ps måste jag bara skriva att jag är väldigt avis på alla som bor i G-borg eller med omnejd just nu... Heja Sverige!
Ps!
Jo appropå vansinnes omkörningar. Kanske det trots allt fortfarande finns saker som man bör reagera på med ilska...? (Även om man alltid kan fråga sig varför man blir arg...) Ilska är väl ändå någonstans något sunt och helt normalt som i rätt sammanhang kan användas som bränsle till viktiga förändringar?