Nu verkar det som vi tröttnat alla tre på det här bokprojektet. Men jag är ganska säker på att grejen var att vi var för få. Tre räcker inte för att göra ett sånt projekt så levande och spännande som det "borde" vara. Jag gissar att vi alla haft en "down"-period nu och då händer det ju inte så mycket...

Faktum är att jag läste ut boken för några dagar sedan och egentligen har saker att säga. Särskilt om slutet och de slutsatser Pollak pratar om där. Vissa saker låter väldigt konstigt i mina öron och skulle kunna bli en väldigt bra diskussion. Men av någon anledning orkar jag inte just nu.

Som jag ser det kan vi avvakta med en fortsättning tills vi ser om fler hänger på.

Jag vet inte var ni andra befinner er i ert läsande. Jag försöker läsa efter "schemat", ligger kanske lite efter just nu. Har i alla fall läst om projektioner och....oj! Säger jag bara. Känns som att jag levt i förnekelse hela livet...! Har jag varit analytisk tidigare är det inget mot vad jag kommer att bli nu!!

I de två exemplena Pollak beskriver är den med sonen och skidorna helt klockren och enkel att förstå, tycker jag. Det är det klassiska misstaget. Det andra exemplet om "Per och Lena" (s.89) är så mycket, mycket svårare tycker jag.... Gjorde inte Lena minst lika fel som Per eller? Hon var ju inte direkt positiv mot honom... var det inte lite synd om honom när han fick komma hem till detta välkomnande? Jag menar han kunde ju inte veta att thermnosen var till enbart för varmt vatten. Eller? Klart han borde frågat men såna missförstånd uppstår ju hela tiden. Och var hon tvungen att attackera honom direkt när han kom hem? fast hon var ju väldigt trött förstås och det stod ju att hon inte brukade vara på dåligt humör.... jag har vänt och vridit ganska mycket på det här exemplet och vet inte vad jag ska tro.

Klart är i alla fall att jag blir provocerad av den här situationen. Jag tycker ändå att Lena var lite taskig mot Per... Intressant för det borde tyda på att de situationer som Per i exemplet är dålig på att hantera, är situationer som även jag är dålig på att hantera....

Idag när jag var och hälsade på mina föräldrar blev jag jätteirriterad när min mamma bad mig hämta senapen. Jag hade precis dukat ut allting till middagen, vi hade satt oss ner i trädgården och skulle äta. Vi skulle ha en mysig familjemiddag. Sista middagen då alla hade semester. Spontant frågade jag om inte mamma och pappa skulle ha senap till maten för de brukar alltid ha det och det fanns ingen på bordet. (Själv äter jag inte senap) "Jo det vill vi ha, spring du och hämta det!" sa min mamma som var lagom trött efter middagsstöket. Jag kände hur jag blev tvärsur på mamma inuti, Varför ska JAG hämta senapen när JAG är den ende som inte äter av den? Jag sa dock inget utan bet ihop och gick släpande, demonstrativt och hämtade senapen. Jag blev skitsur på min mamma rent ut sagt. Det sa bara *pang*, jag var inte beredd på det själv. (pinsamt men sant)

Det var bra att jag gick ut i köket - för då kunde jag ta en kort funderare på varför jag reagerade med så stark irritation. Jag menar det är INGA problem för mig att hämta vad det nu än må vara från köket. Jag var inte trött eller speciellt hungrig heller.
Mina föräldrar har ställt upp massor för mig, det är knappast så att de har utnyttjat mig som arbetskraft. Trots vissa fel och brister (också beroende på mammas sjukdom) som de visar ibland har jag alltid känt att de älskat mig och det är faktiskt det som är det viktigaste när allt kommer till kritan.

Jag tog några djupa andetag och tänkte på boken. Var mamma skurken? Var jag ett offer? Var det synd om mig därför att jag hade dukat ett helt bord och nu skulle jag dessutom hämta senapen....? Trots allt satt jag ju vid mina föräldrars bord och åt mammas mat som HON lagat fast det är hon och inte jag som är utmattningsdeprimerad och borde ta det lugnt.... Ja ni fattar själva det blir ju löjets skimmer över alltihop.
Nej, det fattade jag ju inom två sekunder att senapen var bara en skitsak. Egentligen var jag på skumt humör redan innan jag kom till mina föräldrar men nu fick jag chansen att ta ut det på någon.

Jag kom väldigt snabbt fram till att den verkliga anledningen till att jag är lättirriterad och störd är att min härliga och sköna semester är slut... =(
Jag känner stressen flåsa mig i nacken igen...

Hur som helst, när jag kom på det återvände jag till bordet och sen hade vi en trevlig kväll tillsammans.

Jag är ofta väldigt negativ när jag är ute och kör... AAAHHH! inte en husvagn...! För att inte tala om "söndagskörare" som ligger i max 70 på 90 vägar och i mitt tycke "blockerar" min väg... Folk som inte blinkar i rondellerna är något av det värsta jag vet, för att inte tala om idioter som gör vansinnesomkörningar. Ja,ja listan kan bli oändlig.

Nu har jag bestämt mig för att försöka vara positiv och inte tänka så mycket skit om mina medtrafikanter eller bli så irriterad. Jag tränade idag, det gick ändå ganska bra. Husvagnarna var lättast, då försöker jag tränga undan irritationen och tänker jag på när jag själv var på husvagnssemester om barn o hur kul det var. Om vägsniglarna kunde jag tänka att det säkert är människor som är osäkra på vart de ska eller folk som vill åka runt i långsam fart utan att stressa, eller kanske pensionärer som vill köra sakta för säkerhetens skull. Kan jag verkligen bli sur för det??

Det blev svårare med de som slarvar med att blinka... men de kanske var stressade? Och handen på hjärtat har det aldrig hänt att jag själv glömt att blinka...? Vansinnesomkörarna var tack och lov obefintliga idag. Jag vet inte om Pollak anser att det verkligen är en positiv tanke men jag har bestämt mig för att nästa gång det händer tänka a) skönt att jag överlevde denna gången också eller/och b)Gött att jag själv fattar hur farligt det är och inte kör så själv (lite dömande men det är det bästa jag kan just nu...=))

Så här seriöst eller oseriöst har jag börjat försöka ändra mina tankebanor. Hur går det för er andra? Hur gör ni?