Tänkte bara ge ifrån mig ett litet pip så här innan påsk och skicka en hälsning. Både jag och projektet har gått på knäna. Det har varit jobbigt. Men som vanligt kommer det sol efter regn eller vad man nu brukar säga. I alla fall börjar möjligheterna öppna upp sig och se spännande ut nu.

Men i påsk är det vila och avkoppling som gäller!

Glad påsk alla härliga människor!

Nu skapade jag "Sinnet.nu-bloggen". Det har inte varit riktigt lyckat att blanda privata reflektioner med projektinlägg som jag gjort här tidigare.

Fast... När jag sedan skulle skriva ett inlägg om vad jag nu håller på med i Sinnet.nu-projektet så fastade jag hela tiden i mina stressproblem... Det är ju tätt sammankopplat. *suck*

Nu har jag försökt skriva ett brev i en vecka snart. Ett jätteviktigt brev till föreningarna och andra intressenter. Det har blivit övertydligt för mig att Sinnet.nu uppfattats enbart som ett forum för drabbade av psykisk hälsa. Perspektivet - det viktiga ursprungliga - att på ett tydligt, enkelt och konkret sätt hjälpa frivilligvärlden på webben, har helt hamnat i skymundan. Eller helt försvunnit!

Men sedan blir jag närmast totalt blockerad. Jag lyckas skriva lite. Men tycker inte att jag lyckas skriva på ett kortfattat och begripligt sätt...

Än en gång blir det tydligt för mig hur viktigt det hade varit med en fungerande projektgrupp...  (Hur får man till en sådan grupp om man inte ens lyckas formulera vad projektet ska handla om!?)

En kompis ringde härom dagen och ville ta en fika. En omedelbar, instinktiv reaktion börjar; jag har inte tid, jag har viktigare saker för mig, vill inte, kan inte, orkar inte, det blir besvärligt...

Nu hann jag kläcka ur mig att jag hade ont om pengar, innan jag lugnade min flyktreaktion. Givetvis ville jag följa med på en fika! Han kom förbi med sin nyinköpta Mercedes och vi åkte in till Café Tintin. En fika senare, nyskvallrad och klar, mådde jag mycket bättre. Det är skönt att prata av sig och titta på folk.

Givetvis mår jag bra av att träffa människor. Varför kommer den eländiga reaktionen?

Viktigare saker för mig

Just känslan att jag har nåt viktigare för mig och inte vill bli störd - stör jag mig nåt vansinnigt på! Känslan och reaktionsmönstret har funnits sedan tonåren och har hindrat mig från mycket skoj. När jag för några år sedan blev medveten om den, blev jag riktigt bedrövad. Förutom att reaktionen hindrar mig - och inte är det minsta sann - så är den ju riktigt osympatiskt, när man drar fram den i ljuset. Ganska övertygad är jag om att den visar sig utåt som irritation, arrogans och annat otrevligt. "Jag har inte tid med dig" är inte en bra grund att stå på... *suck*

Socialfobiska tendenser

Det krävs viss medveten kraft och ansträngning för att jag ska komma ut; jag får stålsätta mig lite och gå in i en sorts pseudo-socialt läge. Detta på ett mindre omfattande plan än för dem med riktigt social fobi, men jag känner mig liten, osäker och uttittad. Jag har viktigare saker för mig-reaktionen kan vara en omedveten strategi som fastnat, som "räddar" mig från sådana "obehagliga" sociala sammanhang...

Hur blir jag av med den? Jag har bekämpat den i flera år, men reaktionen finns kvar och hindrar mig fortfarande!

Godda och hej alla härliga människor som kommer hit och kollar trots att vi är inne i en trög period!

För tillfället är jag hemma för vård av sjuk flickvän.

I och med detta har jag märkt en intressant sak. Jag är inte lika trött, hängig och grinig som vanligt. Nu finns det en som mår sämre i närheten! En riktigt trött en som hostar, snörvlar och stapplar omkring. Konstigt... Jag får energi när en annan blir sjuk...

Kan det helt enkelt bero på att jag fått något annat att tänka på?

När jag pratade med en god vän nyligen berättade jag kortfattat om min hemska höst där jag hela tiden haft en jobbig rapport hängandes över huvudet. Att jag nu till slut lyckats sänka mina krav så jag äntligen fått den ur händerna.

Steg ett; ignorera

Senare kom jag på att beskrivningen inte riktigt stämmer. Särskilt den första delen stämmer inte... Min projektanställning var slut första juli. Deadline för den formella ESF-rapporten var den sista november. I samband med det ville jag skriva en allmän rapport riktad till övriga intressenter - inte enbart ESF-rådet. Istället för att ha rapporterna klara i samband med projektslutet, eller nära efter, så ignorerade jag dem. Prioriterade bort dem. Så att påstå att jag haft en hemsk höst, på grund av dem, stämmer inte.

Steg två; blockering och/eller panik

Däremot blev det jobbigt när verkligheten i form av en deadline kröp närmare. Jag blev klar med ESF-rapporten bokstavligt talat fem i tolv (okej; kvart i).

Sedan, efter den 'enkla' webb-formulärs-ESF-rapporten, började det gå upp för mig hur lång tid det gått... Hur mycket jag hade kvar att göra (jag ville väldigt gärna göra en enkät bland föreningarna bland annat). Hur viktig rapporten var - eller kunde vara - för projektets överlevnad.

Steg tre; minska de egna kraven

I det läget, började "monster", krav och måsten härja runt i huvudet. Då blev det jobbigt. Det var i december det...

Lösningen blev att minska kraven. Då lossnade det. Men enkelt var det aldrig.

Efteråt

Hela min tankevärld cirkulerade runt denna enda uppgift. Allt annat har prioriterats bort. Jag blir smått tom och vilsen efteråt. Vad händer nu? Vad var det jag skulle göra egentligen?

Nu ett par dygn senare märker jag att mitt gamla jag så smått börjar komma tillbaka. Jag börjar kunna se längre än näsan räcker igen. Det känns mycket bra!

Imorgon ska jag dra huvuddragen i Sinnet.nu:s ett och ett halvt-årsrapport för GFC-styrelsen. Jag har skissat upp en mindmap över det viktigaste jag vill säga; Att det behövs stöd av en projektgrupp med föreningsrepresentanter för att komma över tröskeln så "användarmedverkansspiralen"(?) kommer igång. Det är inte så jättekul att besöka ett ställe där någon enstaka stackare tittar in då och då... (Ho ho? Någon där ute?)

Det var bra att komma så långt, men nu strejkar hjärnan. Vad händer sedan? Nästa steg? Jag är arbetslös och måste hitta på nån lösning ganska snart innan a-kassenedtrappningen börjar och jag får ännu sämre ekonomi. Jag vägrar att bli sjukskriven igen. Då tar jag ju ännu ett steg baklänges...

Fast... Givetvis vet jag vad som händer sedan. Prata med föreningar och organisationer för att söka stöd för projektidén, så klart. Precis den detaljen jag haft svårt för hittills.

Nu är jag vansinnig, irriterad, stressad intill bristningsgränsen. Detta på grund av en överfull pappersinsamling och en överfull livsmedelsaffär. Småsaker egentligen, antar jag...

Men varför i h-vetes, s-ans, j-lar är pappersinsamlingen överfull? Varför är köerna långa mitt på dagen en vardag mitt i veckan!? Vad har hänt? Är det helgdag kombinerat med strejk? Återvinningen brukar aldrig vara full... Det brukar aldrig vara långa köer mitt på dagen...

Tanten innan mig i kön lämnade sin korg och tog promenader och gjorde mig ytterligare nervös och irriterad. Vad gör man med en korg utan människa - som inte rör sig framåt när kön rör sig framåt?

Sedan kommer jag hem och ska fixa en sak på datorn. Stenåldersdatorn från förra årtusendet. (Nästan.) Givetvis går det extra ovanligt trööögt. Jag får nästan svindel av irritation. Som börjar växa till ilska.

Andas lugnt...

*svordomar*

Nä.. Andas lugnt... Hitta något positivt...

En kul sak i affären var tanten bakom mig. Hon råkade knuffa till mig på skon pyttelite så jag vände mig om. Det kändes som om jag hade trampat på ett litet kletigt tuggummi med skon, men det var en liten knuff från hennes rullator. Då fick jag se en rar söt tant som bad om ursäkt för knuffen. Jag blev förvånad, sken upp en smula och log tillbaka.

Jaja...

Ska käka nu. Är nog hungrig också...

Små, små saker pushar antingen åt rätt håll, eller åt fel håll...

Små, små steg framåt...

Dagens dagsplan

• Göra något åt de två överfulla kassarna med returpapper i hallen.
  Hmm... Bränna dem?  ;-)
• Handla. (Mat är bra att ha hemma.)
• Hälsa på gamla arbetskamrater. Det var alltför länge sedan. Gärna medelst muskelkraft så jag får lite motion!
  
• Skriva ett inlägg om läget i Sinnet.nu-projektet. Så besökare och intresserade får reda på vad som händer!
• Dagsutvärdering - inkluderat viktiga positiva ord och omdömen!

Detta borde jag väl fixa...?

På torsdag ska den rapport vara klar som jag haft mer än ett halvår på mig att skriva. (Den borde alltså egentligen varit klar för flera månader sedan!) 

Mentala hinder

Mina egna problem har på ett tydligt sätt krockat med projektets. Jag såg det ursprungligen som en styrka att jag är i den situation jag är i; mitt uppe i ett pågående eget "må bra-projekt", där en del är att skapa en plattform för andra som vill hjälpa andra. Det jag velat visa är att man hjälper sig själv genom att hjälpa andra och jag har försökt visa detta genom att vara tämligen öppen med egna problem. Men det senaste halvåret har det inte funkat.

Inbillade och verkliga krav och prestationsångest har blockerat mig. Jag ballar ur min egen må bra-strategi, med må bra-dagbok och dagsplaner, gång på gång.

Blockeringen har tidvis verkligen varit total. Periodvis har jag lurat mig själv till den milda grad att jag inte förstått själv vad som hänt; andra mindre viktiga saker har hamnat på att göra-listan. Andra perioder har jag varit fullt medveten om vad jag borde göra, och då blivit paralyserad av situationen; jag har blivit superstressad, trillat ner i mitt lilla svarta hål och mått riktigt dåligt.

Minskade ambitioner

Ett knep jag nu fått ta till är att minska ambitionen. Till exempel är enkäter till medlemmar och föreningar strukna. Otroligt tråkigt eftersom det hade varit viktigt så klart, men det var en för stor uppgift för mig.

Kort-kort rapport

Ett annat knep som jag tog till förra veckan - efter att inte ha lyckats skriva något på flera veckor - var att säga till mig själv att skriva en superkort rapport. Mitt material på över tjugo sidor blev två sidor och jag kände äntligen att det verkligen kommer att bli en rapport! En kort-kort rapport men där det allra viktigaste finns med! Dessutom går det ju nu finfint att fylla på med mer material eftersom grunden är klar. Jag lyckades lura mig själv så jag kom runt det mentala hindret!

Detta är en variant på ett gammalt knep jag hört. Om det står en hög med disk och väntar, som du blir stressad av, kan du intala dig själv att du bara tar ett glas och att du diskar det löjligt långsamt. Då kommer du runt det inre motståndet; du passerar tröskeln och resten blir oftast också gjort. Jag intalade mig att jag bara behövde skriva en löjligt kort rapport; det funkade.

Inte enkelt

För mig framstår det fortfarande som en styrka att jag brottas med de problem jag har och att jag visar att det inte är enkelt. Men den idén faller om jag inte bättrar mig på bloggandet och må bra-dagboken.

Dagens plan

• Promenad (dagens motionstur).
• Laga mat (inte pizza eller färdigmat!)
• Fylla på med mer material i rapporten. Ca fyra timmar efter lunch! (Med gott om pauser!)
  

I mitt pågående projekt "överraska mig själv" fick jag fler rätt än jag förväntade mig på ett test på BBC webbplats. Det handlade om att se skillnaden på falska och äkta leenden. Jag vet inte hur jag ska tolka det, men lite kul var det...

Om jag ska överanalysera mig själv, så tror jag... Äh... Vet inte...

Jo... Tanken jag fick var om det kan vara så att man är extra observant på andras signaler om man har problem med dålig självkänsla och depression... Det kan vara så.

Då stämmer det ju in på mig i så fall.

Den kommentaren fick jag i går eftermiddag. Och inte hade jag märkt att jag var glad! Jag trodde jag var lika deppig, trött och stressad som jag varit hela veckan...

Men det var inte konstigt. Efter att ha suttit inne och stressat hela veckan hade jag äntligen plockat fram cykeln och tagit en tur till kontoret.

Jag gjorde flera bra saker för min egen skull.
- Motionerade.
- Träffade trevliga människor.
- Slutade fixera mig på jobbiga saker.

Klart jag var nöjd och glad!

Dagens tips:
Gör något för din egen skull och sprid glädjen som uppstår av att känna dig nöjd och tillfreds.

Orkar inte.

Igen.

Vill bara sova idag...

Borde hitta på någon smart punkt på dagsplanen så jag blir på bättre humör... Borde...? Måste hitta på...

En cykeltur...? Funkar inte. Det blåser ju storm...

En promenad...?

Äh... Orkar inte tänka nu... Ingen viljestyrka alls...

Kan ju stanna hemma idag. Då händer inget otäckt... Slippa träffa några trevliga människor. Hu, vad jobbigt det skulle vara...

Tycka synd om mig själv. Skönt...

Kan ta en läsdag kanske...? Har en tjock hög som jag borde läsa i...

Tänkte bara säga att jag tar det lugnt några dagar på grund av en dunderförkylning som inte gått över riktigt än. Jag trodde att jag var trött och energilös i vanliga fall, men den senaste veckan har slagit alla rekord...

Nån som avgett några nyårslöften? Själv funderade jag på att lova att se på tv, äta pizza och dricka cola...

Nä, allvarligt talat, Livets inlägg gjorde intryck på mig. Det är dags för en nystart nu. (Igen...!)

Själv har jag halv panik - som vanligt - på grund av saker som jag 'borde' gjort eller 'borde' fixat bättre. (Det känns inte bra att det inte hänt mer på sajten och i projektet under hösten. Men samtidigt har jag ju fått öva mig i att handskas med egna 'småmonster'. Det är bra!)

Bland annat hade jag tänkt skriva ett brev till er medlemmar för att sammanfatta läget i Sinnet.nu-projektet. Det får vänta lite. Nu måste jag försöka koppla av.

Hoppas ni får en lugn och skön jul!

Att göra-lista

• Koppla av
• Må bra
• Titta in på Sinnet.nu, ungefär en gång per dag, för att se om det kommit några trevliga kommentarer eller inlägg!  ;-)
  

Tänk om jag inte behärskar den nya situationen när allt går enligt planerna och Sinnet.nu-konceptet blivit en stor succé? Förväntningar, ansvar, krav, social kompetens, uppmärksamhet, stå i händelsernas centrum, med mera.

Jag vet vad jag har men inte vad jag får

Inte vet jag om rädsla för framgång är ett bra namn, det kanske är rädsla för förändring som är kärnan. Men för ett tag sedan läste jag om fear of success [eng] och kände igen mig. Förändringar till det bättre för med sig även negativa sidor. Det kan ju faktiskt vara så att de negativa sidorna väger över. Men i mitt fall är det snarare otrygghet och dålig självkänsla som hindrar och gör mig passiv. Jag känner att lilla jag inte kan ta plats och ta för mig. Det är inte fel på kunskaper, logik, idéer, moral eller annat - det är mig det är "fel" på... Jag duger inte ändå... Otrygg och osäker.

Lilla jag

Denna otrygga sida har blivit extra tydlig nu när jag börjar se slutet på skrivandet av Ett Års-rapporten. Nu börjar det bli allvar. Jag kan inte gömma mig bakom datorskärmen längre. Ett otroligt viktigt steg är att få besked från föreningarna, till exempel via en enkät eller ett möte. Men när det väl gäller har jag totalvägrat. När telefonluren ska lyftas - då händer ingenting. Någon gång har jag ringt - utan att följa upp!

Även till detta problem skulle en projektgrupp hjälpa... *suck* Varför hade jag inte det som ett tydligare krav innan starten? Nu vet jag om att jag kommer att sätta fart när nästa deadline närmar sig - men lite tråkigt är det att det ska gå så långsamt...

Kontaktlös

Innerst inne hoppas jag fortfarande att informationsansvarig, ordföranden eller annan representant i respektive förening självmant ringer, mejlar eller kommenterar här och meddelar att de är nyfikna på, eller intresserade av, Sinnet.nu-konceptet. Jag har just nu liiite problem med att ringa, tjata, grabba tag i någon, och vara allmänt påstridig... Eh, ta plats helt enkelt...

Visst är det extra intressant att jag har såna här problem i kontakt med föreningar på området psykisk ohälsa! Det är ju nästan kul...

Idag lyssnade jag på ett radioinslag som handlade om ett ämne som intresserade mig. En av deltagarna hade darrig röst, tog onaturliga pauser och verkade mycket nervös när hon pratade. Genast blev jag mycket irriterad. Jag kunde inte lyssna på innehållet utan störde mig väldigt mycket på denna deltagare. Efter en stund kom jag på att jag skulle prova att "lyfta" mig och se på situationen i stort.

Då började jag komma på att det nog är ganska nervöst för en ovan "Svenson" att sitta i en studio och prata i direktsändning (vilket jag inte vet att det var, men i all fall). Det var ganska strongt gjort faktiskt. Hon kanske i förväg var medveten om sin nervositet men beslöt att framföra sitt budskap ändå. Till slut beundrade jag henne och kunde helt och fullt lyssna på innehållet i programmet igen.

För egen del kan sådana tankegångar hindra mig från att delta i sammanhang som jag egentligen vill delta i. Hur ska jag låta? Vad ska andra tänka? Skit i det! Var modig istället! Det var jag som reagerade idiotiskt till att börja med. Inte att hon ställde upp!

Hur reagerar jag i möte med andra? Vad kan jag lära mig om mig själv? Det handlar boken Att Välja Glädje om.

Ikväll var det dags att presentera Sinnet.nu:s första årsrapport för GFC:s styrelse.

Fast det är snarare två rapporter vi pratar om:

• Pilotårsrapport. En slutrapport för att visa ESF-rådet hur deras pengar använts och hur väl målen i projektbeskrivningen uppnåtts under Sinnet.nu:s pilotår. (En tämligen enkel och fyrkantig rapport som består i att fylla i svar på frågor i ett webbformulär.)
  
• Rapport år ett. En "vanlig" mer fyllig rapport - för alla andra - om vad som som hänt under det första Sinnet.nu-året; vad som gått bra, vad som gått mindre bra, vilka lärdomar som kan dras och förslag på framtida förbättringar. (En omarbetning och "förbättring" av ESF-rådets webbformulärsrapport.)
  

Stress, prestationsångest, perfektionism

Uppdraget med att skriva en rapport till ESF-rådet - inom tre månader från projektslutet sista augusti - har triggat mina stressidor och bidragit till att jag mått dåligt under hösten. Rättare sagt - en närmast total blockering hela hösten faktiskt, förutom vissa uppgifter som inte alls stått lika högt på någon relevant att göra-lista. Men de två senaste dagarna började det lossna på riktigt - jag satt kväll och natt och skrev på rapporten.

Skön rapport

Nu hann jag inte riktigt klart. Jag presenterade den begränsade ESF-rapporten trots att jag egentligen ville presentera den allmänna "riktiga" rapporten.

I och med det var det en extra befrielse när GFC-ordföranden sa att ESF-rapporten var fullt tillräcklig och i princip räcker som vanlig årsrapport. De hiskeliga föreställningar som jag målat upp och krav som jag ställt på mig själv skrumpnade ihop och försvann. Det var väldigt skönt!

Inga troll

Det är som trollen som försvinner när man drar fram dem i ljuset. Jag övervann mina extrema, blockerande krav på mig själv genom att "dra fram dem i ljuset", genom att prova och se hur de ter sig i verkligheten bland andra människor. Synd att det tog sån tid bara, men det är inget att sörja över nu.

Nu ska det bli spännande att se vad som händer när jag planerar in ett par timmars rapportskrivande - så den allmänna rapporten blir klar - i morgon, på normal arbetstid. (Jag har alltså inte "bevisat" att trollen är borta, men kände mycket tydligt hur lättad jag blev inombords. Det finns en liten, liten oro att nästa deadline i januari blir lika blockerande som denna... Men det vore ju för tokigt...)

^{Ett regnigt, blött men upplyst Göteborg. På väg hem från mötet.}

Morgondagens dagsplan

0700-0900 VAKNA, gå upp, läsa morgontidning, bete sig som folk och komma igång på morgonen! Börja vrida dygnsklockan rätt igen.

0900-1000 Möte med af. (Bra! - Då kan jag ju omöjligt ta mig en sovmorgon till!)

1000-1200 Rapportskrivande

• Utgå ifrån "webbformulärsrapporten" till ESF-rådet och gå igenom den för att se hur den på enklast och bästa sätt blir läsbar för Sinnet.nu:s intressenter och målgrupp. Detta kombinerat med den introduktion som i princip redan är klar.

1300-1500 Administration. Läsa och hålla mig à jour, kanske uppdatera bloggen. Ev. skriva rapport en timme till.

1500-1600 Ev. fundera på om det är dags att införa högerspalten med senaste ändringar. Går det att göra på ett enkelt sätt. Borde vi vänta tills andra ändringar är klara?

Det var rubriken jag fastnade för; hur man blir intressant [eng]. Den kändes löjlig och intressant samtidigt, men innehållet passar i alla fall min gamla livsfilosofi och egentligen också min inställning angående Sinnet.nu. Webbgemenskapen ska vara ett ställe där man delar med sig av små upplevelser, till exempel bilder, ljud, iaktagelser, händelser, samtal och så vidare. Det är när man lägger märke till småsakerna som det blir intressant. Det är när man riktar sin uppmärksamhet utåt det händer saker.

Hmm, det är väl det som är "livet"...

Ett par av tipsen i inlägget vill jag definitivt börja använda, som att ta minst ett kort per dag med mobilkameran och posta det på nätet, intervjua minst en människa per månad och skriva om det i bloggen, fika på stan ensam och "tjuvlyssna" på andra då och då, med mera. Sådana råd passar mig bra. Då riktar jag min uppmärksamhet utåt istället för inåt. Det är nyttigt för mig!

Någon mer som är med!?

För tydlighetens skull måste jag säga att inlägget inte handlade om "hur man blir intressant" enligt mig, utan snarare hur man blir intresserad av sin omgivning och inte tar sig själv på för stort allvar. (Men det kan mycket väl bero på min egen utgångspunkt så klart!)

Mer information

How to be interesting [eng]

Enligt ett test på nätet klarar jag mig bra och är långt ifrån så tondöv som jag själv tror. Jag som aldrig vågar sjunga eller liknande. Spännande när min dåliga självkänsla får sig en "knäck". Alltså en knuff i positiv riktning, menar jag nu. Tänk om jag kunde våga tro på det också...

Att få drygt åttio procent rätt i testet skulle alltså visa att jag besitter "excellent musical abilities". Vilket inte alls går ihop med min verklighetsuppfattning!

Någon mer som vill prova? Länken finns nedan. Det är fritt fram att skryta om resultaten här! Eller finns det någon som har något annat tips om hur man kan påminna sig själv om att man inte är så kass som man tror...?

• http://jakemandell.com/tonedeaf/ [eng]

Tämligen ovetenskapligt antar jag. Men lite kul...

Nu har jag "åkt dit" igen! En gammal tankefälla, eller vad jag ska kalla det. När jag börjar ett nytt "projekt" - det kan vara utbildning eller jobb eller nåt annat - så tänker jag mig in ett halvår eller ett år fram i tiden hur bra saker och ting kommer att vara. Ofta handlar det om den sociala sidan. Hur knöligheterna på ett magiskt sätt försvunnit. Jag är trygg i mig själv och tar min plats i ett socialt sammanhang på ett naturligt och självklart sätt.

Det är bara det att det inte händer

Nu gällde det min roll i Sinnet.nu-projektet. Jag har gömt mig bakom datorskärmen istället för att prata med föreningar eller jaga sponsorer och ekonomiska lösningar. För ett år sedan trodde jag att jag rak i ryggen nu skulle knata runt bland föreningar, sponsorer och andra intresserade, presentera idén på ett naturligt och självsäkert sätt och vinna deras gillande och få en grupp sympatisörer som engagerade sig.

Det har gått väldigt mycket långsammare än tänkt och jag har inte fixat min roll som "samordnare" speciellt bra.

Nu handlar inte det här inlägget om att jag uppfattar mig själv som oduglig, inte fixar det jag lovar och att jag gräver ner mig för det som hänt. Nej, det är inte grejen, jag är egentligen riktigt bra på att se framåt, nu för tiden. Det är inte det jag hakar upp mig på. Men jag fick en intressant deja vu-upplevelse. Exakt den här känslan har jag varit med om förut.

Ny miljö, ny utbildning, nya arbetskamrater, ny stad, nytt projekt - ska leda till att jag mår bättre och finner min plats på det sociala planet. Det händer aldrig.

Tydlig bild

Varför blir det så? Är det negativt att vara optimist? Är det fel sorts "optimism"(!?). Jag har en tydlig bild och stark känsla av vem jag "egentligen" är. Hur jag "egentligen" är. Bakom skal, masker, roller och försvarsmekanismer. Den trygga, glada Daniel med god självkänsla. Den jag egentligen är. Är det inte jag? Finns inte han?

Hur plockar jag fram honom? Vilken pusselbit saknas?