I dagens GP skriver Anna Mannheimer en krönika där hon talar sig varm för negativitet. (Hittar ej länk, tyvärr.) Jag blev riktigt ledsen när jag läste den. Hoppas det är ironi, som jag av någon anledning inte ser. Jag är extra stressad nu och vet att jag kan tolka saker mer negativt då.

Några exempel där jag tycker hon är helt fel ute

Det är bättre att vara lätt negativ så man kan bli positivt överraskad. Då slipper man gå runt som en ständigt besviken optimist.

Mångdubbelt fel. Det är bättre att vara positiv. Då får man extra energi, sprider glädje till andra och man blir glad två gånger om saker verkligen blir positiva. Det är den som är "realistiskt" negativ som blir deprimerad. (Var har jag länkarna när jag behöver dem? Detta har framkommit i flera forskningsrapporter!)

Det är som om det skulle vara omoraliskt att inte vara glad.

Oj, har vi kommit så långt i utvecklingen så det verkligen finns människor som uppfattar saken så!? Det är ju på sätt och vis väldigt glada nyheter! Tvärtom har det ju genomsyrat samhället att man inte ska vara glad, lycklig och optimistiskt. Det har uppfattats som flummigt, misstänksamt, oseriöst och "omoraliskt". Man ska lida, annars gör man något fel. Livet ska inte vara enkelt.

• Läs om den moderna seriösa lyckovetenskapen.
  

Inte fasiken påverkar det sjukdomsförloppet att tänka positivt.

Är det möjligt att totalt ha missat detta!? Att tänka positivt underlättar tillfrisknande och välmående finns det numera väldigt många forskarrapporter som pekar på. Bevisat bortom allt rimligt tvivel finns det kanske de som säger, till och med.

Negativ och besviken

Det var länge sedan jag reagerade så här negativt på något jag läste i tidningen. Det blev personligt på något sätt. Anna Mannheimer är en person som människor ser upp till. Hon bidrar inte till något gott med en sådan krönika.

• Ta och studera några råd från proffsen!
• Utmana dina negativa tankar! (Från depressionsskolan.)
  

Nu skapade jag "Sinnet.nu-bloggen". Det har inte varit riktigt lyckat att blanda privata reflektioner med projektinlägg som jag gjort här tidigare.

Fast... När jag sedan skulle skriva ett inlägg om vad jag nu håller på med i Sinnet.nu-projektet så fastade jag hela tiden i mina stressproblem... Det är ju tätt sammankopplat. *suck*

Nu har jag försökt skriva ett brev i en vecka snart. Ett jätteviktigt brev till föreningarna och andra intressenter. Det har blivit övertydligt för mig att Sinnet.nu uppfattats enbart som ett forum för drabbade av psykisk hälsa. Perspektivet - det viktiga ursprungliga - att på ett tydligt, enkelt och konkret sätt hjälpa frivilligvärlden på webben, har helt hamnat i skymundan. Eller helt försvunnit!

Men sedan blir jag närmast totalt blockerad. Jag lyckas skriva lite. Men tycker inte att jag lyckas skriva på ett kortfattat och begripligt sätt...

Än en gång blir det tydligt för mig hur viktigt det hade varit med en fungerande projektgrupp...  (Hur får man till en sådan grupp om man inte ens lyckas formulera vad projektet ska handla om!?)

Alldeles nyligen var jag stressad över att jag inte gjorde något. Sedan lyckades jag få till ett par möten med underbara människor och fick en massa härlig feedback. Nu är jag stressad på grund av alla idéer och allt jag "borde" göra. Igen...

Kurs

Mitt upp i alltihopa har jag fått låna en 15-veckors självhjälpskurs mot stress, ångest och depression. Eftersom jag vill ta tag i min egen situation funderade jag på att prova den och dokumentera processen här. Men efter att ha läst introduktion och påbörjat steg ett mådde jag mycket sämre. Det står att man kan må sämre just i starten. Inte så konstigt kanske. Men det blir ju extra svårt att börja då...

Mellanläge

Sedan måste vi ju komma ur det här mellanläget som projektet befinner sig i nu. Fler måste aktivt hjälpa för att komma över "tröskeln" här. En ensam människa pallar inte att på sin fritid vara administratör, projektledare och webbredaktör med mera (jag alltså). Jag pallade det inte som anställd under pilotåret - än mindre som halvsjuk arbetslös. Det krävs hjälp och stöd från en startgrupp och/eller pilotgrupp.

Detta är anledningen till att det inte går att registrera sig som medlem nu. Det är inte bra. Men utan hjälp blir det vilda västern här inne. Det var aldrig meningen att jag ensam skulle ansvara för moderering och administration. Tills frågan är löst är den otrevliga konsekvensen att inga "vanliga" medlemskonton skapas.

Pilotgrupp

Vi är några stycken nu som sagt sig vilja hjälpa till som testpiloter. Det gamla området känns inaktuellt och stendött. Men hur ska det nya området se ut? Hur ska mål och regler se ut? Plattformsforumet passar egentligen utmärkt, men det skulle kanske vara en poäng att skapa något eget område för den tappra skara som vill vara testpiloter? Så de känner sig lite speciella och utvalda?

Göteborgs Fria Tidning har två artiklar om självhjälp och självhjälpsgrupper.

• "Det handlar om vanlig medmänsklighet" 
  (Artikeln handlar om självhjälpshuset Solkatten.)

• "Självhjälpen - den nya miljardindustrin".
  

En kompis ringde härom dagen och ville ta en fika. En omedelbar, instinktiv reaktion börjar; jag har inte tid, jag har viktigare saker för mig, vill inte, kan inte, orkar inte, det blir besvärligt...

Nu hann jag kläcka ur mig att jag hade ont om pengar, innan jag lugnade min flyktreaktion. Givetvis ville jag följa med på en fika! Han kom förbi med sin nyinköpta Mercedes och vi åkte in till Café Tintin. En fika senare, nyskvallrad och klar, mådde jag mycket bättre. Det är skönt att prata av sig och titta på folk.

Givetvis mår jag bra av att träffa människor. Varför kommer den eländiga reaktionen?

Viktigare saker för mig

Just känslan att jag har nåt viktigare för mig och inte vill bli störd - stör jag mig nåt vansinnigt på! Känslan och reaktionsmönstret har funnits sedan tonåren och har hindrat mig från mycket skoj. När jag för några år sedan blev medveten om den, blev jag riktigt bedrövad. Förutom att reaktionen hindrar mig - och inte är det minsta sann - så är den ju riktigt osympatiskt, när man drar fram den i ljuset. Ganska övertygad är jag om att den visar sig utåt som irritation, arrogans och annat otrevligt. "Jag har inte tid med dig" är inte en bra grund att stå på... *suck*

Socialfobiska tendenser

Det krävs viss medveten kraft och ansträngning för att jag ska komma ut; jag får stålsätta mig lite och gå in i en sorts pseudo-socialt läge. Detta på ett mindre omfattande plan än för dem med riktigt social fobi, men jag känner mig liten, osäker och uttittad. Jag har viktigare saker för mig-reaktionen kan vara en omedveten strategi som fastnat, som "räddar" mig från sådana "obehagliga" sociala sammanhang...

Hur blir jag av med den? Jag har bekämpat den i flera år, men reaktionen finns kvar och hindrar mig fortfarande!

En viktig del av Sinnet.nu-projektet är min målsättning att hjälpa frivilligföreningar på "den sociala webben". Utvecklingen har kommit mycket längre än e-post och statiska webbsidor och jag skulle vilja få fler föreningar att utnyttja dessa möjligheter. Det skulle leda till att fler människor och föreningar hittar varandra. Begreppet "webben 2.0" betecknar denna utveckling, där bland annat användarmedverkan ingår. Detta skriver jag en del om i min rapport (utkast).

Kunskapen om dessa nya möjligheter på webben, är mindre väl utbredd hos många av de mindre frivilligföreningarna. Det krävs information, hjälp och instruktioner. Hur gör jag-området är en början. Men det krävs säkerligen mycker mer än så.

När jag läste en artikel om användarmanualer [eng] fick jag en del idéer.  Att använda sig av tydliga mål med nivåer är en strategi. På ett annat ställe (om "instruktiv design") läste jag att hjälpsidor och instruktioner är osynliga för många användare och att hjälpen ska placeras på rätt sida, i närheten av relevant objekt.

Hur sjutton man kopplar ihop dessa viktiga insikter vet jag inte. Men... Tja... Jag ska nog börja i en annan ände. En stor del av mitt jobb nu, lär blir att träffa göteborgsföreningar och demonstrera "den sociala webbens" förträfflighet live. Om jag vill att urspungstanken med Sinnet.nu ska funka alltså...

Och det vill jag!