Härom dagen jobbade jag med att lägga ut En Smak Av Ångest på sajten. Det kändes underbart att äntligen prioritera upp video-sidan och få jobba med saker jag trivs med. Jag fixade de tekniska problem som fanns och la ut det inslag som fanns färdigt. Eftersom det ändå mest en demonstration av att det funkar, så då gör det inget att inslaget är gammalt.

Visades på Internationella Frivilligdagen

Inslaget visades modifierat, med extra skyltar efteråt, på GFC:s tillställning på restaurang Respekt vid Järntorget i Göteborg på Internationella Frivilligdagen 5:e december 2004. Det var då en "reklamfilm" för Sinnet.nu-idén - riktat till föreningar - innan projektet ens fått sitt namn.

Reflektion

Detta var alltså det enda videoinslag som producerades i samband med Sinnet.nu-pilotåret. Enligt projektbeskrivningen skulle webbvideo vara en del av innehållet på webbgemenskapen Sinnet.nu. Men när projektet började ta fart hamnade fokus på krånglande teknik och på att hjälpa föreningar med verktyg på den sociala webben. I efterhand hade det varit mycket klokare att hålla fast vid det ursprungliga videoperspektivet. Det hade varit tydligare vad projektet gått ut på och mycket enklare att intressera föreningar.

Det här var en värre kris för mig än jag fattade själv. Fruktansvärt jobbigt att se att det jag trodde fanns inte alls finns. Som det ser ut nu finns inte förutsättningarna för att driva vidare ett projekt som går ut på att hjälpa frivilligföreningarna på den sociala webben. Dels beroende på att de inte kommit så långt i sin utveckling, men också på att mina sälj- och pedagogiksidor inte är vidare starka. Tungt. Jag trodde ju under väldigt lång tid att jag skulle få stöd av GFC på det området. Men vi pratade förbi varandra på ett helt otroligt sätt. Tyvärr.

Webb-tv

Nu håller jag alltså återigen på att kravla upp ur ett jobbigt depphål. Samtidigt som jag utvärderar min situation. Jag funderar seriöst på att återvända till video-idén. Den prioriterade jag ner tidigt i Sinnet.nu-projektet eftersom jag såg hur väldigt mycket det fanns att göra för frivilligföreningarna på den sociala webben.

En del av det ett år gamla Livskraft-programmet om depression sändes i repris idag. Cirka 19 minuter in i programmet pratar jag om Sinnet.nu och min erfarenhet av depression.

I efterhand undrar jag om jag inte förväxlar dålig självkänsla och depression ibland. Men jag tror att det finns ett ganska starkt samband, så det gör kanske inte så mycket...

Det är i alla fall kul att höra att båda vi två som blev intervjuade liknade depression vid att befinna sig i en bubbla. Helt ovetandes om varandra gjorde vi samma liknelse.

Osäker framtid

För nytillkomna besökare kan jag nu tyvärr meddela att projektet ser extremt osäkert ut för tillfället. När jag upptäckte att frivilligföreningarna i Göteborgs Föreningscenter inte hoppade på projektet trillade jag ner i ett hål av energilöshet och passivitet. Jag orkar inte vara ensam och oavlönad administratör, webbredaktör, fotograf, designer, teknisk samordnare med mera... Vidare uppfattades Sinnet.nu mest som ett diskussionsforum, vilket aldrig var meningen. Det finns redan gott om forum på området. Det var meningen att föreningarna i projektet skulle undersöka och lära sig vilka verktyg de ville använda för att komma i kontakt med intresserade på nätet.

Lösning

För att projektet ska överleva behöver det stöd av tre-fyra föreningsrepresentanter, som ger någon enstaka timme per vecka. För det får de minst 40 timmar tillbaka. (Alltså - förutom min arbetskaft - det stora engagemang som ett sådant här frivilligprojekt samlar. Se Webbgemenskapen.se eller 1,5-årsrapporten, för mer om principen bakom.)

Jag är djupt förundrad över att jag inte nått fram till föreningarna med detta projekt.

Tänkte bara ge ifrån mig ett litet pip så här innan påsk och skicka en hälsning. Både jag och projektet har gått på knäna. Det har varit jobbigt. Men som vanligt kommer det sol efter regn eller vad man nu brukar säga. I alla fall börjar möjligheterna öppna upp sig och se spännande ut nu.

Men i påsk är det vila och avkoppling som gäller!

Glad påsk alla härliga människor!

I dagens GP skriver Anna Mannheimer en krönika där hon talar sig varm för negativitet. (Hittar ej länk, tyvärr.) Jag blev riktigt ledsen när jag läste den. Hoppas det är ironi, som jag av någon anledning inte ser. Jag är extra stressad nu och vet att jag kan tolka saker mer negativt då.

Några exempel där jag tycker hon är helt fel ute

Det är bättre att vara lätt negativ så man kan bli positivt överraskad. Då slipper man gå runt som en ständigt besviken optimist.

Mångdubbelt fel. Det är bättre att vara positiv. Då får man extra energi, sprider glädje till andra och man blir glad två gånger om saker verkligen blir positiva. Det är den som är "realistiskt" negativ som blir deprimerad. (Var har jag länkarna när jag behöver dem? Detta har framkommit i flera forskningsrapporter!)

Det är som om det skulle vara omoraliskt att inte vara glad.

Oj, har vi kommit så långt i utvecklingen så det verkligen finns människor som uppfattar saken så!? Det är ju på sätt och vis väldigt glada nyheter! Tvärtom har det ju genomsyrat samhället att man inte ska vara glad, lycklig och optimistiskt. Det har uppfattats som flummigt, misstänksamt, oseriöst och "omoraliskt". Man ska lida, annars gör man något fel. Livet ska inte vara enkelt.

• Läs om den moderna seriösa lyckovetenskapen.
  

Inte fasiken påverkar det sjukdomsförloppet att tänka positivt.

Är det möjligt att totalt ha missat detta!? Att tänka positivt underlättar tillfrisknande och välmående finns det numera väldigt många forskarrapporter som pekar på. Bevisat bortom allt rimligt tvivel finns det kanske de som säger, till och med.

Negativ och besviken

Det var länge sedan jag reagerade så här negativt på något jag läste i tidningen. Det blev personligt på något sätt. Anna Mannheimer är en person som människor ser upp till. Hon bidrar inte till något gott med en sådan krönika.

• Ta och studera några råd från proffsen!
• Utmana dina negativa tankar! (Från depressionsskolan.)
  

Nu skapade jag "Sinnet.nu-bloggen". Det har inte varit riktigt lyckat att blanda privata reflektioner med projektinlägg som jag gjort här tidigare.

Fast... När jag sedan skulle skriva ett inlägg om vad jag nu håller på med i Sinnet.nu-projektet så fastade jag hela tiden i mina stressproblem... Det är ju tätt sammankopplat. *suck*

Nu har jag försökt skriva ett brev i en vecka snart. Ett jätteviktigt brev till föreningarna och andra intressenter. Det har blivit övertydligt för mig att Sinnet.nu uppfattats enbart som ett forum för drabbade av psykisk hälsa. Perspektivet - det viktiga ursprungliga - att på ett tydligt, enkelt och konkret sätt hjälpa frivilligvärlden på webben, har helt hamnat i skymundan. Eller helt försvunnit!

Men sedan blir jag närmast totalt blockerad. Jag lyckas skriva lite. Men tycker inte att jag lyckas skriva på ett kortfattat och begripligt sätt...

Än en gång blir det tydligt för mig hur viktigt det hade varit med en fungerande projektgrupp...  (Hur får man till en sådan grupp om man inte ens lyckas formulera vad projektet ska handla om!?)

Alldeles nyligen var jag stressad över att jag inte gjorde något. Sedan lyckades jag få till ett par möten med underbara människor och fick en massa härlig feedback. Nu är jag stressad på grund av alla idéer och allt jag "borde" göra. Igen...

Kurs

Mitt upp i alltihopa har jag fått låna en 15-veckors självhjälpskurs mot stress, ångest och depression. Eftersom jag vill ta tag i min egen situation funderade jag på att prova den och dokumentera processen här. Men efter att ha läst introduktion och påbörjat steg ett mådde jag mycket sämre. Det står att man kan må sämre just i starten. Inte så konstigt kanske. Men det blir ju extra svårt att börja då...

Mellanläge

Sedan måste vi ju komma ur det här mellanläget som projektet befinner sig i nu. Fler måste aktivt hjälpa för att komma över "tröskeln" här. En ensam människa pallar inte att på sin fritid vara administratör, projektledare och webbredaktör med mera (jag alltså). Jag pallade det inte som anställd under pilotåret - än mindre som halvsjuk arbetslös. Det krävs hjälp och stöd från en startgrupp och/eller pilotgrupp.

Detta är anledningen till att det inte går att registrera sig som medlem nu. Det är inte bra. Men utan hjälp blir det vilda västern här inne. Det var aldrig meningen att jag ensam skulle ansvara för moderering och administration. Tills frågan är löst är den otrevliga konsekvensen att inga "vanliga" medlemskonton skapas.

Pilotgrupp

Vi är några stycken nu som sagt sig vilja hjälpa till som testpiloter. Det gamla området känns inaktuellt och stendött. Men hur ska det nya området se ut? Hur ska mål och regler se ut? Plattformsforumet passar egentligen utmärkt, men det skulle kanske vara en poäng att skapa något eget område för den tappra skara som vill vara testpiloter? Så de känner sig lite speciella och utvalda?

Göteborgs Fria Tidning har två artiklar om självhjälp och självhjälpsgrupper.

• "Det handlar om vanlig medmänsklighet" 
  (Artikeln handlar om självhjälpshuset Solkatten.)

• "Självhjälpen - den nya miljardindustrin".
  

En kompis ringde härom dagen och ville ta en fika. En omedelbar, instinktiv reaktion börjar; jag har inte tid, jag har viktigare saker för mig, vill inte, kan inte, orkar inte, det blir besvärligt...

Nu hann jag kläcka ur mig att jag hade ont om pengar, innan jag lugnade min flyktreaktion. Givetvis ville jag följa med på en fika! Han kom förbi med sin nyinköpta Mercedes och vi åkte in till Café Tintin. En fika senare, nyskvallrad och klar, mådde jag mycket bättre. Det är skönt att prata av sig och titta på folk.

Givetvis mår jag bra av att träffa människor. Varför kommer den eländiga reaktionen?

Viktigare saker för mig

Just känslan att jag har nåt viktigare för mig och inte vill bli störd - stör jag mig nåt vansinnigt på! Känslan och reaktionsmönstret har funnits sedan tonåren och har hindrat mig från mycket skoj. När jag för några år sedan blev medveten om den, blev jag riktigt bedrövad. Förutom att reaktionen hindrar mig - och inte är det minsta sann - så är den ju riktigt osympatiskt, när man drar fram den i ljuset. Ganska övertygad är jag om att den visar sig utåt som irritation, arrogans och annat otrevligt. "Jag har inte tid med dig" är inte en bra grund att stå på... *suck*

Socialfobiska tendenser

Det krävs viss medveten kraft och ansträngning för att jag ska komma ut; jag får stålsätta mig lite och gå in i en sorts pseudo-socialt läge. Detta på ett mindre omfattande plan än för dem med riktigt social fobi, men jag känner mig liten, osäker och uttittad. Jag har viktigare saker för mig-reaktionen kan vara en omedveten strategi som fastnat, som "räddar" mig från sådana "obehagliga" sociala sammanhang...

Hur blir jag av med den? Jag har bekämpat den i flera år, men reaktionen finns kvar och hindrar mig fortfarande!

En viktig del av Sinnet.nu-projektet är min målsättning att hjälpa frivilligföreningar på "den sociala webben". Utvecklingen har kommit mycket längre än e-post och statiska webbsidor och jag skulle vilja få fler föreningar att utnyttja dessa möjligheter. Det skulle leda till att fler människor och föreningar hittar varandra. Begreppet "webben 2.0" betecknar denna utveckling, där bland annat användarmedverkan ingår. Detta skriver jag en del om i min rapport (utkast).

Kunskapen om dessa nya möjligheter på webben, är mindre väl utbredd hos många av de mindre frivilligföreningarna. Det krävs information, hjälp och instruktioner. Hur gör jag-området är en början. Men det krävs säkerligen mycker mer än så.

När jag läste en artikel om användarmanualer [eng] fick jag en del idéer.  Att använda sig av tydliga mål med nivåer är en strategi. På ett annat ställe (om "instruktiv design") läste jag att hjälpsidor och instruktioner är osynliga för många användare och att hjälpen ska placeras på rätt sida, i närheten av relevant objekt.

Hur sjutton man kopplar ihop dessa viktiga insikter vet jag inte. Men... Tja... Jag ska nog börja i en annan ände. En stor del av mitt jobb nu, lär blir att träffa göteborgsföreningar och demonstrera "den sociala webbens" förträfflighet live. Om jag vill att urspungstanken med Sinnet.nu ska funka alltså...

Och det vill jag!

Godda och hej alla härliga människor som kommer hit och kollar trots att vi är inne i en trög period!

För tillfället är jag hemma för vård av sjuk flickvän.

I och med detta har jag märkt en intressant sak. Jag är inte lika trött, hängig och grinig som vanligt. Nu finns det en som mår sämre i närheten! En riktigt trött en som hostar, snörvlar och stapplar omkring. Konstigt... Jag får energi när en annan blir sjuk...

Kan det helt enkelt bero på att jag fått något annat att tänka på?

När jag pratade med en god vän nyligen berättade jag kortfattat om min hemska höst där jag hela tiden haft en jobbig rapport hängandes över huvudet. Att jag nu till slut lyckats sänka mina krav så jag äntligen fått den ur händerna.

Steg ett; ignorera

Senare kom jag på att beskrivningen inte riktigt stämmer. Särskilt den första delen stämmer inte... Min projektanställning var slut första juli. Deadline för den formella ESF-rapporten var den sista november. I samband med det ville jag skriva en allmän rapport riktad till övriga intressenter - inte enbart ESF-rådet. Istället för att ha rapporterna klara i samband med projektslutet, eller nära efter, så ignorerade jag dem. Prioriterade bort dem. Så att påstå att jag haft en hemsk höst, på grund av dem, stämmer inte.

Steg två; blockering och/eller panik

Däremot blev det jobbigt när verkligheten i form av en deadline kröp närmare. Jag blev klar med ESF-rapporten bokstavligt talat fem i tolv (okej; kvart i).

Sedan, efter den 'enkla' webb-formulärs-ESF-rapporten, började det gå upp för mig hur lång tid det gått... Hur mycket jag hade kvar att göra (jag ville väldigt gärna göra en enkät bland föreningarna bland annat). Hur viktig rapporten var - eller kunde vara - för projektets överlevnad.

Steg tre; minska de egna kraven

I det läget, började "monster", krav och måsten härja runt i huvudet. Då blev det jobbigt. Det var i december det...

Lösningen blev att minska kraven. Då lossnade det. Men enkelt var det aldrig.

Efteråt

Hela min tankevärld cirkulerade runt denna enda uppgift. Allt annat har prioriterats bort. Jag blir smått tom och vilsen efteråt. Vad händer nu? Vad var det jag skulle göra egentligen?

Nu ett par dygn senare märker jag att mitt gamla jag så smått börjar komma tillbaka. Jag börjar kunna se längre än näsan räcker igen. Det känns mycket bra!

Idag var den stora dagen. Sinnet.nu-rapporten (utkastet) skulle presenteras för GFC-styrelsen och vi skulle gå vidare med verksamheten. Men mötet blev inställt på grund av sjukdom och oväder. Förhoppningsvis blir det ett nytt möte snart, så vi inte behöver vänta tills nästa ordinarie möte om en månad.

Imorgon ska jag dra huvuddragen i Sinnet.nu:s ett och ett halvt-årsrapport för GFC-styrelsen. Jag har skissat upp en mindmap över det viktigaste jag vill säga; Att det behövs stöd av en projektgrupp med föreningsrepresentanter för att komma över tröskeln så "användarmedverkansspiralen"(?) kommer igång. Det är inte så jättekul att besöka ett ställe där någon enstaka stackare tittar in då och då... (Ho ho? Någon där ute?)

Det var bra att komma så långt, men nu strejkar hjärnan. Vad händer sedan? Nästa steg? Jag är arbetslös och måste hitta på nån lösning ganska snart innan a-kassenedtrappningen börjar och jag får ännu sämre ekonomi. Jag vägrar att bli sjukskriven igen. Då tar jag ju ännu ett steg baklänges...

Fast... Givetvis vet jag vad som händer sedan. Prata med föreningar och organisationer för att söka stöd för projektidén, så klart. Precis den detaljen jag haft svårt för hittills.

Rapportutkastet finns tillgängligt för inloggade medlemmar. När rapporten blivit godkänt av styrelsen publiceras den på lämpligt ställe så den blir tillgängligt för alla besökare.

Det konkreta arbetet med att hitta en långsiktigt hållbar lösning på Sinnet.nu-verksamheten har legat nere under hösten, medan jag stångats med mina rapportskrivningsmonster. Även om det tog alldeles för lång tid är det väldigt skönt att jag äntligen fätt detta ur händerna. Jag tänker inte gräva ner mig. Nej, nu känns det som om det finns något konkret att bygga vidare på. Dags att gå vidare!

Nyttig process

Det har också varit en mycket nyttig process. Jag har kommit på nya sätt att både verbalisera och visualisera det övergripande konceptet. Det behöver jag nu när jag ska prata vidare med frivilligföreningarna och försöka få dem att hoppa på och vara delaktiga på ett mer konkret sätt.

De första 18 månaderna

Så här kan man gestalta det övergripande Sinnet.nu-konceptet:

• Ju vettigare innehåll desto fler besökare.
  
• Ju fler besökare desto fler kommentarer, mer känsla av gemenskap och fler som hjälper till.
  
• Mer användarmedverkan betyder att fler fyller på och förbättrar innehåll.
  
• Och så vidare. Hjulet börjar rulla.
  

En viktig slutsats efter pilotåret var att vi inte lyckades så bra med den viktiga start-delen. Med en aktiv projektgrupp med frivilliga från föreningar hade igångsättningströskeln passerats, perioder med stiltje undvikits och projektet hade utvecklats snabbare.

Fattar man något av min schematiska skiss ovan? Kommentera gärna!

Saknar du viktiga aspekter i konceptet? Finansiering till exempel? (Sponsorer är mitt förslag.) Då får du gärna spana in den omfattande schematiska skissen...

Rapporten som GFC-styrelsen skulle tittat på härom veckan är inte klar. Styrelsen hade inte tid med den då! Så det är framskjutet en månad. En fördel med den tidspressen jag kände, innan jag fick reda på det, var att det hände en massa saker. Jag kom på och skrev en hel del klokt. Det kändes bra.

Registreringsprocess

Formuläret där besökare automatiskt själva kan skaffa sig medlemskap är borttaget. På sätt och vis en dum åtgärd, men jag har fullt upp med att styra upp projektet gentemot föreningarna. Tyvärr är det ju så att väldigt få medlemmar tillhör föreningskategorin. Andelen "vanliga" enskilda är väldigt stor. (Vilket inte är konstigt alls, egentligen!)

Det finns utlagt en ny uppmaning att ansöka om att bli testpilot, så förhoppningsvis kan det hända saker på det området snart! (Det sker alltså efter manuell granskning - eftersom ansökningsformuläret är inaktiverat.)

"Gamla" medlemmar

Sedan tänkte jag säga en viktig sak extra tydligt; de senaste ändringarna är inte riktade mot "gamla" medlemmar. Jag är oerhört tacksam att ni finns! Det är inte meningen att någon ska känna sig tvingad att bli testpilot eller så. Det är bara meningen att andelen testpiloter och föreningsanknutna ska öka.

Tvärtom kan ni ju sträcka på er i och med att ni nu - ett tag framöver - tillhör en extra exklusiv skara!

(Hmm... I någon mån är ju alla nuvarande medlemmar testmedlemmar - eller "testpiloter" - på ett informellt sätt. Hoppas jag inte krånglade till det nu. Det innebär inga som helst förpliktelser, som jag ser det!)

Nu är jag vansinnig, irriterad, stressad intill bristningsgränsen. Detta på grund av en överfull pappersinsamling och en överfull livsmedelsaffär. Småsaker egentligen, antar jag...

Men varför i h-vetes, s-ans, j-lar är pappersinsamlingen överfull? Varför är köerna långa mitt på dagen en vardag mitt i veckan!? Vad har hänt? Är det helgdag kombinerat med strejk? Återvinningen brukar aldrig vara full... Det brukar aldrig vara långa köer mitt på dagen...

Tanten innan mig i kön lämnade sin korg och tog promenader och gjorde mig ytterligare nervös och irriterad. Vad gör man med en korg utan människa - som inte rör sig framåt när kön rör sig framåt?

Sedan kommer jag hem och ska fixa en sak på datorn. Stenåldersdatorn från förra årtusendet. (Nästan.) Givetvis går det extra ovanligt trööögt. Jag får nästan svindel av irritation. Som börjar växa till ilska.

Andas lugnt...

*svordomar*

Nä.. Andas lugnt... Hitta något positivt...

En kul sak i affären var tanten bakom mig. Hon råkade knuffa till mig på skon pyttelite så jag vände mig om. Det kändes som om jag hade trampat på ett litet kletigt tuggummi med skon, men det var en liten knuff från hennes rullator. Då fick jag se en rar söt tant som bad om ursäkt för knuffen. Jag blev förvånad, sken upp en smula och log tillbaka.

Jaja...

Ska käka nu. Är nog hungrig också...

Små, små saker pushar antingen åt rätt håll, eller åt fel håll...

Små, små steg framåt...

Dagens dagsplan

• Göra något åt de två överfulla kassarna med returpapper i hallen.
  Hmm... Bränna dem?  ;-)
• Handla. (Mat är bra att ha hemma.)
• Hälsa på gamla arbetskamrater. Det var alltför länge sedan. Gärna medelst muskelkraft så jag får lite motion!
  
• Skriva ett inlägg om läget i Sinnet.nu-projektet. Så besökare och intresserade får reda på vad som händer!
• Dagsutvärdering - inkluderat viktiga positiva ord och omdömen!

Detta borde jag väl fixa...?

På torsdag ska den rapport vara klar som jag haft mer än ett halvår på mig att skriva. (Den borde alltså egentligen varit klar för flera månader sedan!) 

Mentala hinder

Mina egna problem har på ett tydligt sätt krockat med projektets. Jag såg det ursprungligen som en styrka att jag är i den situation jag är i; mitt uppe i ett pågående eget "må bra-projekt", där en del är att skapa en plattform för andra som vill hjälpa andra. Det jag velat visa är att man hjälper sig själv genom att hjälpa andra och jag har försökt visa detta genom att vara tämligen öppen med egna problem. Men det senaste halvåret har det inte funkat.

Inbillade och verkliga krav och prestationsångest har blockerat mig. Jag ballar ur min egen må bra-strategi, med må bra-dagbok och dagsplaner, gång på gång.

Blockeringen har tidvis verkligen varit total. Periodvis har jag lurat mig själv till den milda grad att jag inte förstått själv vad som hänt; andra mindre viktiga saker har hamnat på att göra-listan. Andra perioder har jag varit fullt medveten om vad jag borde göra, och då blivit paralyserad av situationen; jag har blivit superstressad, trillat ner i mitt lilla svarta hål och mått riktigt dåligt.

Minskade ambitioner

Ett knep jag nu fått ta till är att minska ambitionen. Till exempel är enkäter till medlemmar och föreningar strukna. Otroligt tråkigt eftersom det hade varit viktigt så klart, men det var en för stor uppgift för mig.

Kort-kort rapport

Ett annat knep som jag tog till förra veckan - efter att inte ha lyckats skriva något på flera veckor - var att säga till mig själv att skriva en superkort rapport. Mitt material på över tjugo sidor blev två sidor och jag kände äntligen att det verkligen kommer att bli en rapport! En kort-kort rapport men där det allra viktigaste finns med! Dessutom går det ju nu finfint att fylla på med mer material eftersom grunden är klar. Jag lyckades lura mig själv så jag kom runt det mentala hindret!

Detta är en variant på ett gammalt knep jag hört. Om det står en hög med disk och väntar, som du blir stressad av, kan du intala dig själv att du bara tar ett glas och att du diskar det löjligt långsamt. Då kommer du runt det inre motståndet; du passerar tröskeln och resten blir oftast också gjort. Jag intalade mig att jag bara behövde skriva en löjligt kort rapport; det funkade.

Inte enkelt

För mig framstår det fortfarande som en styrka att jag brottas med de problem jag har och att jag visar att det inte är enkelt. Men den idén faller om jag inte bättrar mig på bloggandet och må bra-dagboken.

Dagens plan

• Promenad (dagens motionstur).
• Laga mat (inte pizza eller färdigmat!)
• Fylla på med mer material i rapporten. Ca fyra timmar efter lunch! (Med gott om pauser!)
  

I mitt pågående projekt "överraska mig själv" fick jag fler rätt än jag förväntade mig på ett test på BBC webbplats. Det handlade om att se skillnaden på falska och äkta leenden. Jag vet inte hur jag ska tolka det, men lite kul var det...

Om jag ska överanalysera mig själv, så tror jag... Äh... Vet inte...

Jo... Tanken jag fick var om det kan vara så att man är extra observant på andras signaler om man har problem med dålig självkänsla och depression... Det kan vara så.

Då stämmer det ju in på mig i så fall.