Nu har jag precis lyssnat på mig själv i radio. Det kändes mycket märkligt och nervöst. Det var inte riktigt klokt. Det handlade bland annat om depressionsskolan, Sinnet.nu och min bakgrund. Min första reaktion var att min egen situation lät allvarligare än den verkligen var. Inte har jag mått så dåligt? Jag sa ju till och med själv i programmet att jag upplevt min situation som "grå" - inte "svart". Ändå sa reportern i speakertext att jag "lyckades kravla mig upp"... Det känns inte riktigt rättvist mot de som har mått riktigt dåligt.

Å ena sidan å andra sidan

Det finns en sida hos mig som förminskar mina egna upplevelser:

• Det är väl inte något att bry sig om...
  
• Det är väl inte så farligt...
  
• Inte ska jag komma och försöka göra mig märkvärdig!
  

Osynlig eller rakryggad

Ja ja, jag brottas så smått fortfarande med en del spöken, märker jag... Jag får ju inte ta någon plats. Men nu gjorde jag det! Även i steget innan intervjusituationen, när jag fick frågan om jag ville ställa upp, så kände jag hur mitt inre klövs i två delar. Min dåliga självkänsla mot min vilja att göra "PR" för Sinnet.nu. Min instinktiva reflex att gömma mig och bli osynlig mot min vilja att rakryggad och stolt berätta om projektet.

Sidan med socialfobiska tendenser och dålig självkänsla förlorade. Det är jag faktiskt riktigt nöjd med! I vilket fall blev det lite gratisreklam...