Tänk om jag inte behärskar den nya situationen när allt går enligt planerna och Sinnet.nu-konceptet blivit en stor succé? Förväntningar, ansvar, krav, social kompetens, uppmärksamhet, stå i händelsernas centrum, med mera.

Jag vet vad jag har men inte vad jag får

Inte vet jag om rädsla för framgång är ett bra namn, det kanske är rädsla för förändring som är kärnan. Men för ett tag sedan läste jag om fear of success [eng] och kände igen mig. Förändringar till det bättre för med sig även negativa sidor. Det kan ju faktiskt vara så att de negativa sidorna väger över. Men i mitt fall är det snarare otrygghet och dålig självkänsla som hindrar och gör mig passiv. Jag känner att lilla jag inte kan ta plats och ta för mig. Det är inte fel på kunskaper, logik, idéer, moral eller annat - det är mig det är "fel" på... Jag duger inte ändå... Otrygg och osäker.

Lilla jag

Denna otrygga sida har blivit extra tydlig nu när jag börjar se slutet på skrivandet av Ett Års-rapporten. Nu börjar det bli allvar. Jag kan inte gömma mig bakom datorskärmen längre. Ett otroligt viktigt steg är att få besked från föreningarna, till exempel via en enkät eller ett möte. Men när det väl gäller har jag totalvägrat. När telefonluren ska lyftas - då händer ingenting. Någon gång har jag ringt - utan att följa upp!

Även till detta problem skulle en projektgrupp hjälpa... *suck* Varför hade jag inte det som ett tydligare krav innan starten? Nu vet jag om att jag kommer att sätta fart när nästa deadline närmar sig - men lite tråkigt är det att det ska gå så långsamt...

Kontaktlös

Innerst inne hoppas jag fortfarande att informationsansvarig, ordföranden eller annan representant i respektive förening självmant ringer, mejlar eller kommenterar här och meddelar att de är nyfikna på, eller intresserade av, Sinnet.nu-konceptet. Jag har just nu liiite problem med att ringa, tjata, grabba tag i någon, och vara allmänt påstridig... Eh, ta plats helt enkelt...

Visst är det extra intressant att jag har såna här problem i kontakt med föreningar på området psykisk ohälsa! Det är ju nästan kul...