Oförmåga till inlevelse

När går god självkänsla över i ren självupptagenhet och oförmåga till inlevelser i andras liv, undrar han. Frågeställningen blir falsk enligt mig, den får det att låta som om man kan få för mycket självkänsla. Det kan man lika lite som en cirkel kan vara för rund. Du kan aldrig ljuga för dig själv och din självkänsla. Gör du saker så det går ut över andra minskar du ofrånkomligen också din självkänsla.

Teologen säger att det är tecken på mognad att sätta andras behov framför sin egen tillfredsställelse. Jaha...? Inte heller detta motsäger att det är positivt att som individ sträva efter hälsa och självkänsla.

Väljer både godhet och självkänsla

I slutklämmen i artikeln kommer frågan; vad har jag gjort för att aktivt bidra till att öka tolerans, glädje och ömhet för andra människor? Att sträva efter "tolerans, glädje och ömhet för andra människor" står i exakt noll procents motsatsförhållande till den individuella strävan efter självkänsla. Att inte se den helheten tycker jag är tråkigt, olyckligt och en stor brist...

Det finns människor som ser kortsiktigt på saker och ting, saknar inlevelseförmåga och känsla av sammanhang och handlar därefter, så det går ut över andra. Det handlar inte om personen i fråga strävar efter självkänsla å ena sidan eller godhet å andra sidan. Det är inte där konfliken finns. Problemet handlar i själva verket om kunskap, långsiktighet och känsla av sammanhang, enligt mig.

Utan att skämmas det minsta strävar jag själv efter både självkänsla och godhet. Jag ser inte skymten av motsatsförhållande mellan de två.

Artikel:

"Gemenskap är viktigare än att finna sig själv" - Populär psykologi och medicin nr 5, 2006.