Nu är det styrelsemöte på GFC - min arbetsgivare - ikväll. Jag ska vara med. Det är egentligen första gången jag får träffa min arbetgivare eftersom styrelsen är ganska ny. Samtidigt håller pilotåret på Sinnet.nu på att närma sig sitt slut. Alltså borde jag ägna dagen åt att skriva ner mina tankar, erfarenheter och framtidsplaner i tjusiga dokument och visa styrelsen ikväll... Detta för att formellt sett få till en officiell fortsättning på Sinnet.nu-verksamheten - så det inte minskas ner till ett hobbyprojekt.

Det gör jag inte. Ett fantastiskt stort, mörkt, inre motsånd har visat sig. Jag känner igen det sedan förr.

*suuuck*

Jag påminns om uttrycket "fear of success", rädsla för framgång... Jag vet var jag är men inte vad jag får om jag går framåt. Typ.

Det är många positiva reaktioner jag fått - även från folk i styrelsen. Så det känns bra. Projektet har tagit längre tid än beräknat men det börjar hända saker på föreningssidan också. Medlemsantalet ökar sakta men säkert. Med en aning större marknadsföringsbudget kommer det att hitta hit fler människor som själva bidrar med egna erfarenheter, nyheter, texter och kalendertips - och då kommer Sinnet.nu att lyfta "på riktigt". Det är jag fullständigt övertygad om. Känslan av gemenskap har ju faktiskt redan börjat infinna sig (men är en aning skakig på grund av få aktiva).

Jaja... Det är bara det att det krävs arbete. Planer. Steg framåt. Påstötningar. Tid. Ansträngning. Energi. Möjligheten finns där. Fullt klar, synlig och genomförbar!

Då kommer mitt inre motstånd fram... Krav, krav och krav! Jag pallar ju inte att göra det som står överst på att göra-listan. *suck*

Så... Jag tar en paus. Plockar fram min gamla Sinnet.nu-presentation från i höstas. Skriver ut mitt brev från förra veckan till ordföranden. Där skissade jag grovt upp mina framtidstankar. Och knatar iväg till mötet ikväll...

En sak jag definitivt ska göra är att vara öppen med den här avigsidan hos mig. Mitt eget förslag är att den nya styrelsen hjälper till på ett mer aktivt sätt en den gamla. Till exempel genom en stödfunktion som skulle kunna kallas referensgrupp. En grupp för stöd, bollplank och nya perspektiv...

Pressad, stressad men optimistisk ändå...

/Daniel

Detta inlägg publicerar jag. Det betyder att vem som helst kan läsa det, inte bara inloggade medlemmar. Alla nya dagboksinlägg som medlemmar skriver är opublicerat - tills de själva väljer motsatsen. Välkommen att skriva en rad eller två! - Om du har ett smeknamn och är inloggad. Kommentarer på andras inlägg är givetvis också välkomna. (Kommentarer på synliga - publicerade - inlägg blir också synliga, men det är väl ganska logiskt...?)